Nooa

Det var en vintring fredag i slutet av mars 2015. På morgonen åkte vi för att ta blodprov och kontrollera ifall Nooas hemoglobinvärde hade stigit efter kuren av järntabletter. Vi firade att blodprovstaginingen gick bra och Nooa fick en blinkande slickepinne. Nooa for till skolan och mamma till jobbet. På veckoslutet var det ishockeyturnering. Helgen efter var det påsk och vi for på en slalomresa. Följande helg var det var det ishockeyturnering och spabesök.

Några timmar senare ringde telefonen, det var läkaren från skolan som ringde, man hörde på läkarens röst att något var fel - “Åk genast och jag rekommenderar att ni åker till Barnkliniken för de kommer ändå skicka dit er”. “Aha, något hemskt.” *panik*

Pappa for för att hämta Nooa från skolan, smutsig från topp till tå för vad annars skulle han ha gjort än spelat fotboll. Alltid bara fotboll eller ishockey. En gång på ishockeyträningarna klagade han på smärta under fötterna. Lite blek men det trodde vi att berodde på scharlakansfebern som han hade haft i januari. Annars i gott skick hade läkaren sagt.

Plötsligt var vi vid Barnkliniken. Nooa fick en säng så fort han var inskriven och vi fick ett separat rum. Det var en massa sjukskötare och läkare men ingen sa något, de var alla upptagna med att utföra olika undersökningar och föra oss vidare till andra undersökningar. De tittade konstigt på oss och försökte lätta upp stämningen. Vi var rädda när vi inte visste vad som var på gång och vad som skulle hända.

Och plötsligt öppnades dörren: - “God dag, jag är barncanceröverläkare på Barnkliniken” Det kändes som en överväldigande titel. Nooa hade roligt tillsammans med läkaren men snart hade han kanyler i båda händerna- “Leukemi; nästan etthundra procent av leukemicellerna var drabbade” Nej, nej inte vår Nooa.

I mars var åtta månaders evighet över. Sjukdomen visade sig vara akut lymfatisk leukemi och var av den vanligaste typen, typ B. En behandling med medelrisk. Men nu efter åtta månader så har vi fått svar att Nooas benmärg är frisk. Cancercellerna är borta. Strålande, det är bort!! Aldrig mera, det är bestämt.

Men vilken kämpe vi har. Naturligt får cancervården också männen i dåligt skick. Under sommaren fick behandlingarna Nooa att må så dålig att han inte kunde stiga upp av egen kraft. Fortfarande ville han spela fotboll och spela frisbeegolf även om han bara orkade några kast. Då det var som sämst, var det ändå bra då han kunde stå på gräset och luta sig mot hockeymålet och sparka fotbollen i målet på nytt och på nytt. Äntligen, kunde man nu säga.

De djupa diskussionerna om allt mellan himmel och jord. Man kunde inte svaret på frågorna, de förvånade reaktionerna och smärta, ångest, gråt, rädslan och ilska.

Att förstå, att hitta orsak, att få svar. Härliga diskussioner, men sådana diskussioner ska inte en åttaårig pojke behöva ha – en pojke som borde få leka och vara tillsammans med kompisarna.

Onödigt att se tillbaka, vi levde så avskilt och annorlunda och var bara hemma korta stunder. Vi kunde eller vågade inte planera något.

Vi var rädda men samtidigt njöt vi av små stunder. Vi hade inte orkat eller klarat av att göra någonting. Vi ville bara skydda vårt barn mot allt.

Nu ser livet ljusare ut. Nooa har mjukstartat med skolan och de prövar först en månad och han har nu klarat av att vara en i skolan i en månad. Vår duktiga andraklassist. Så snabbt som möjligt. Livet är så normalt som de kan vara med kateter, blodprov varje vecka, cytostatika dagligen och en massa andra mediciner samt regelbundna perioder på sjukhus.

Naturligtvis har han sina begränsningar, men de har han nästan redan glömt. Han kan gå i skolan, men får inte vara fara någon annanstans. Han får bara vara några timmar ensam p.g.a katetern. Undantaget är ishallen där vi brukar gå och titta på lillebrors ishockeyträningar och matcher.

En dag i taget, men det går. Nu redan vågar vi tänka på nästa vår och effekterna av behandlingarna. Nooas hår kommer att falla av igen, men det växer ut igen. Vi kommer att ha några tunga veckor framför oss, men de kommer via att klara och katetern kommer att tas bort. Livet kommer att förändras igen. Det känns konstigt att tänka att livet kan vara normalt nästa sommar. Efter det ännu ett år med cytostatikatabletter, kommer det snart att vara normal.