TAISTELUTARINAT

Perheitä, jotka taistelevat lapsen syöpää vastaan.

TAISTELUTARINAT - Perheitä, jotka taistelevat lapsen syöpää vastaan.

Oskari

I Augusti 2012 var jag 8 år, en stor pojke som skulle börja i andra klass. Jag tyckte mycket om att spela fotboll och cykla.

Redan på sommaren undrade mamma varför alla byxor på samma gång blev för små i midjan. Mamma tänkte att jag ätit så mycket glass, därför var det inte konstigt att byxknappen inte gick att stänga. Första Augusti 2012 kände jag för första gången att något inte stod rätt till på bakre låret. Nästa vecka gick jag med pappa till läkaren och tog röntgenbilder av benet, men det såg ut som om att benet var i skick.

På bilden såg man bara långa vita ben. Följande vecka fick jag utskrivet en värkmedicinkur, som tog bort smärtan. Samtidigt började jag märka att springandet och att ta sig upp i trappor var svårt och att ta sig ner för dem var ännu svårare.

Ett nytt läkarbesök och magnetröntgen 11.9.2012 avslöjade en hemsk sanning: uppe i högra sidan av höften hittades en stor tumör och vi fick en snabb remiss till Åbo Universitets centralsjukhus. Ganska snart, efter olika undersökningar, fick vi diagnosen Osteosarkom (bencancer). Veckan efter påbörjades Cytostatika behandlingen, pappa och mamma fick också höra att tumören hade slingrat sig runt ischiasnerven som påverkade höger ben och kärlsystemet. Varken höger fot eller bäcken kunde räddas eftersom cancern hade spridit sig. I December 2012 så amputerade man högra foten, halva bäckenet och delar av korsbenet.  

Cytostatika behandlingen fortsattes intensivt fram till Augusti 2013. Behandlingarna avslutades i Oktober 2013 när man gjorde en autologisk stamcellstransplantation vilket innebär att man transplanterade mina egna stamceller.

Nu mår jag bra, och jag har inte cancer mera. Jag har en rullstol, som jag använder då jag rör mig men jag har också tränat stavgång. Jag går i Åbo i specialskola där jag får mera hjälp än i en vanlig skola. Jag behöver också vila ibland mellan lektionerna. I en specialskola är sånt möjligt. 

Efter amputationen har jag ibland haft svåra smärtor vilket beror på att man klippt av en stor nerv som går från tårna till huvudet. Smärtorna är skötta både hemma och på sjukhuset. På våren 2015 hörde jag att ryggen har vridits i ett dåligt läge och den måste snabbt opereras och rätas ut med hjälp av en titanstång. Den här vridningen beror enligt läkaren på att trycket har fördelats ojämnt pga att jag bara använt ett ben. Rehabiliteringen var på sommaren smärtsam och räckte länge. På lovet så var sjukhusvistelsen tråkigare än tråkigast. Tillfrisknandet blev inte bättre av att ryggraden bröts i Juli -15 och jag måste opereras på nytt och tillfrisknandet fick börja från början.

Mamma och pappa sa att någon annan än jag själv kan inte förstå hur det var att insjukna i denna cancer - det jag har hamnat att möta, det jag har behövt uthärda. Jag är enligt deras mening en uthållig och modig pojke. Av samma åsikt är också min lillebror Aleksi och mina systrar Matilda och Emma.

 

Slutligen kommer pappas tankar om de svåra stunderna i min sjukdom:

Jag godtar detta som sant. Jag lever en stund i taget och njuter av bra stunder. Jag uthärdar prövningar. Jag offrar inte mig själv att spekulera i de här sakerna som jag inte kan påverka.

Jag ser i framtiden också en massa möjligheter, men aktar sig för att jämföra den med historien.

Vi är en familj där medlemmarna har mött prövning. Alla av oss har hamnat att offra någonting, Oskari mest.

Vi fortsätter tillsammans framåt.